Barnens eller nubbarnas jul?

 

 

 

Jag lämnade barnen på dagis i morse, och gick ner till stan för att inhandla en julklapp i en leksaksaffär nere vid stationen. Lite innan denna affär ligger ett systembolag. Klockan var kvart i tio på morgonen. Måndagen i julveckan. Jag tänkte inte riktigt att synen jag ser känns rätt.

 

Kön ringlade längst gatan utanför.  Gamla och unga. Stressade. Tittandes på sina klockor i en gemensam undran : Öppnar de inte snart?

 

Jag är inte nykterist. Jag bryr mig kanske inte direkt om ifall du tar en öl eller ett glas vin till maten heller. Ta en snaps med om du vill och kan.

Men denna hysteri? som om alkoholen är den viktigaste ingrediensen till en bra jul?

Att vi här i landet lagom verkar anse att detta inte gäller under julen. Det är sorgligt.

Jag dömer inte alls dig som väljer att nyttja alkohol, om du så att säga gör detta i lagom dos.

 

Jag väljer att uttrycka mig i följande inlägg istället och hoppas att ni åtminstone tänker er för denna jul om den tillbringas i barns sällskap.

 

På väg från leksaksaffären igen, gick jag över torget. Det är då, där bland alla som står och inhandlar julblommor och frukt, som alla minnen ramlar över mig. det är här min hjärna väljer att få ångestattack. Jag kallsvettas, hjärtat bankar obönhörligt, luften blir tung och svår att andas. Flashbacks… Dessa jävla känslor kring jul.

 

Står utanför systemet med pappa. Han luktar öl, han känns lite skakig och han har svårt att stå stilla. ”öppnar de inte snart?” frågar han och tittar på klockan. Lönen har precis kommit. Det är snart jul. Det finns inga julklappar under granen ännu. Men det viktigaste först. Man måste ju få ta en snaps till maten. Och en julgrogg. Klart man måste ha en julgrogg.

När vi går därifrån känns klirrandet av flaskorna som knivhugg i hjärtat och stegen känns tyngre och tyngre att gå.

Att tomten inte finns har vi vetat länge. För annars är tomten en full elak gubbe som stinker sprit och raglar rundor och är arg. Och så är inte tomten i sagorna. Men sagornas värld är sedan länge avskrivna i vilket fall som helst. Kvar finns sorgen i hjärtat och insikten att detta året kommer bli ett liknande helvete. Det gäller att förbereda sig inför stormen som kommer.

Så man stänger sig. In i den där vrån där nästan, tyvärr bara nästan, inget når en.

Kalle Anka på tv, starkglöggen sedan länge intagen. Fast det räckte visst inte så man fick hälla lite extra sprit i muggen. Det är ju trots allt jul. Pappa sitter i fåtöljen med ena armen bakom huvudet, ögonen glänser av spriten och kinderna blossar rött. Nu gäller det att vara snäll. Nu ska vi vara tysta.

Det finns julklappar under granen, ganska många ändå. Inte för att det egentligen betyder något. Det man önskat finns där inte. En nykter pappa och mamma. Det hoppet dog för länge sedan. Men varje år var önskan densamma. Ändrade sig lite från att vara helt nyktra föräldrar till att så småningom bli en önskan om inte alltför mycket blodvite, inte alltför mycket fylla, och en januari som inte blev alltför tuff.

En lång rad år av besvikna jular.

Julbord. En snaps får man ha! Det är ju ändå jul! Att en snaps snabbt blir två, tre, fyra, fem och sex, tänks det inte på. Och vad då? Det är ju ändå jul!

Lite öl till maten, och nåt glas vin. Lite drink efteråt, det är ju ändå jul!

Och lite vodka i kaffet, det är ju ändå jul!

 

Och snart har det glittriga, vackra och trevliga man så innerligt önskat sig att få, förvandlats till helvetet. Fulla, raglande, arga.

Nu öppnar vi julklappar.

 

Vet inte om ni kan förstå. Men för mig är julen barnens, inte nubbarnas.

 

Så tänk efter. Är den där nubben verkligen så viktig?