Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Slår ihop mina bloggar

Så har jag nu slutligen kommit till ett beslut.
Jag kan inte ha tre bloggar längre. Det blir för splittrat, slutade med att jag inte skev någonstans!

Så denna slås ihop med den som handlar om mitt liv. Du hittar mina maskrosbarnsinlägg under fliken ”maskrosbarn” på denna blogg , när jag importerat det som finns.

Min fotoblogg hittar du här

Ta hand om er!

Annonser

 

 

 

Jag lämnade barnen på dagis i morse, och gick ner till stan för att inhandla en julklapp i en leksaksaffär nere vid stationen. Lite innan denna affär ligger ett systembolag. Klockan var kvart i tio på morgonen. Måndagen i julveckan. Jag tänkte inte riktigt att synen jag ser känns rätt.

 

Kön ringlade längst gatan utanför.  Gamla och unga. Stressade. Tittandes på sina klockor i en gemensam undran : Öppnar de inte snart?

 

Jag är inte nykterist. Jag bryr mig kanske inte direkt om ifall du tar en öl eller ett glas vin till maten heller. Ta en snaps med om du vill och kan.

Men denna hysteri? som om alkoholen är den viktigaste ingrediensen till en bra jul?

Att vi här i landet lagom verkar anse att detta inte gäller under julen. Det är sorgligt.

Jag dömer inte alls dig som väljer att nyttja alkohol, om du så att säga gör detta i lagom dos.

 

Jag väljer att uttrycka mig i följande inlägg istället och hoppas att ni åtminstone tänker er för denna jul om den tillbringas i barns sällskap.

 

På väg från leksaksaffären igen, gick jag över torget. Det är då, där bland alla som står och inhandlar julblommor och frukt, som alla minnen ramlar över mig. det är här min hjärna väljer att få ångestattack. Jag kallsvettas, hjärtat bankar obönhörligt, luften blir tung och svår att andas. Flashbacks… Dessa jävla känslor kring jul.

 

Står utanför systemet med pappa. Han luktar öl, han känns lite skakig och han har svårt att stå stilla. ”öppnar de inte snart?” frågar han och tittar på klockan. Lönen har precis kommit. Det är snart jul. Det finns inga julklappar under granen ännu. Men det viktigaste först. Man måste ju få ta en snaps till maten. Och en julgrogg. Klart man måste ha en julgrogg.

När vi går därifrån känns klirrandet av flaskorna som knivhugg i hjärtat och stegen känns tyngre och tyngre att gå.

Att tomten inte finns har vi vetat länge. För annars är tomten en full elak gubbe som stinker sprit och raglar rundor och är arg. Och så är inte tomten i sagorna. Men sagornas värld är sedan länge avskrivna i vilket fall som helst. Kvar finns sorgen i hjärtat och insikten att detta året kommer bli ett liknande helvete. Det gäller att förbereda sig inför stormen som kommer.

Så man stänger sig. In i den där vrån där nästan, tyvärr bara nästan, inget når en.

Kalle Anka på tv, starkglöggen sedan länge intagen. Fast det räckte visst inte så man fick hälla lite extra sprit i muggen. Det är ju trots allt jul. Pappa sitter i fåtöljen med ena armen bakom huvudet, ögonen glänser av spriten och kinderna blossar rött. Nu gäller det att vara snäll. Nu ska vi vara tysta.

Det finns julklappar under granen, ganska många ändå. Inte för att det egentligen betyder något. Det man önskat finns där inte. En nykter pappa och mamma. Det hoppet dog för länge sedan. Men varje år var önskan densamma. Ändrade sig lite från att vara helt nyktra föräldrar till att så småningom bli en önskan om inte alltför mycket blodvite, inte alltför mycket fylla, och en januari som inte blev alltför tuff.

En lång rad år av besvikna jular.

Julbord. En snaps får man ha! Det är ju ändå jul! Att en snaps snabbt blir två, tre, fyra, fem och sex, tänks det inte på. Och vad då? Det är ju ändå jul!

Lite öl till maten, och nåt glas vin. Lite drink efteråt, det är ju ändå jul!

Och lite vodka i kaffet, det är ju ändå jul!

 

Och snart har det glittriga, vackra och trevliga man så innerligt önskat sig att få, förvandlats till helvetet. Fulla, raglande, arga.

Nu öppnar vi julklappar.

 

Vet inte om ni kan förstå. Men för mig är julen barnens, inte nubbarnas.

 

Så tänk efter. Är den där nubben verkligen viktig?

 

Det börjar närma sig

Det är inte långt kvar nu.

Julen knackar snart på dörren och jullovet närmar sig för alla barn runt om i Sverige. Det ska vara en tid av skratt, glädje och förväntan. En tid för familj att umgås och ögon att tindra av lycka. En tid i pulkabackar och skidspår, jakten på roliga presenter och firande.

Men för ca 25 procent av alla Sveriges barn öppnar sig avgrunden till helvetet i full styrka. För dessa barn stängs dörren bakom dem från dagar av en någorlunda stabil tillvaro i skolan till en tid av ångest, skuldkänslor, rädsla och ibland ren terror.

Jag känner fortfarande samma panik komma sakteliga i kroppen. Detta trots all tid som passerat sedan ett av dessa barn var jag.

Jag pyntar och fejar, fyller kylskåpet och bakar, köper julklappar och spelar julmusik. Jag gör allt som tänkas kan för att på något vis tysta rösterna och rädslorna från gångna julars ångest.

Och jag lyckas väl, lite bättre för varje år. Lite lättare, lite gladare och lite långsamt tar glädjen över.

För mig.

Men när jag betänker hur det är för alla dessa barn som går hem till en, eller flera, föräldrar med ett missbruk, då mår jag riktigt illa.

Då vill jag skrika och slå omkring mig, och få alla att förstå. Få allt att sluta, få alla dessa barn att få en fin jul. Få dessa barns helvete att sluta och få höra deras skratt.

Jag känner mig maktlös. Tårarna rinner ner för kinderna och jag inser att jag inte gör någon skillnad. Barnen har sitt helvete ändå.

Jag skrev ett blogginlägg tidigare som jag vill att ni ska läsa. https://maskrosungen.wordpress.com/2011/09/19/nu-ar-det-jul-igen%e2%80%a6/

Just nu, idag, ber jag till alla gudar i universum. Idag ber jag att mirakel ska hända, och att alla barn ska få en fridfull jul. Jag hoppas att ni ber med mig.

Ta hand om er själva, och varandra!

20111215-130329.jpg

The Legacy of Steve Jobs

I rarely write any blogposts in english, in fact this might be my first and perhaps only time ever.

I write it in english so that my friends that doesn´t speak swedish will also be able to read this post. I hope that you all will excuse any vocabulary or grammatical errors I make.

 

A great visionary has passed.

Steve Jobs, at the age of 56. He left a family behind. Four kids, just like me, and a wife.

A visionary, always atleast ten steps ahead of his time, always knowing what we all wanted even before we did ourselves…

But I’m not going to talk about the Macs, iPads, iPhones etc… But a pharse that has stuck to my mind.

 

Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life

 

Steve Jobs were so right. And perhaps these words are the greatest legacy  to leave behind?

 

Listen to the words, feel them run thru your veins, and slowly ask yourself :

 

Am I living someone else’s life?

I will do so today.

I might not come up with any answers, nor a direct plan. But I will surely do my very best to be all that I was meant to be.

 

Take care of yourselves, and eachother

 

 

 

 

Jag har kommit till en punkt i livet, där min vardag fungerar bra, där jag är lycklig och klarar motgångar.

Jag vet också att det finns många idag, som lever som jag gjorde som barn. I ett hem med hot och våld och missbruk. Som tvingas till att bli vuxna alldeles för fort.

Jag tänker nu börja föreläsa.

Det jag kan erbjuda är min livserfarenhet, min historia, mina upplevelser. Lite av dem kan ni läsa om här i denna blogg men mycket finns som inte är skrivet här.

Min önskan är att inspirera. För även om livet är ett helvete, kan man resa sig och gå stolt och rakryggad och lycklig!

Jag är ett bevis på detta.

Men jag vill också belysa den problematik som finns, i skola, inom kommuner, inom arbetsplatser.

Detta kan faktiskt vara intressant även om man inte arbetar med barn i missbruksmiljö och oavsett vilken typ av arbetsplats man befinner sig på.

Är ni intresserade, läs gärna lite här, och kontakta mig senare. Ni kan skriva en rad i kommentarsfältet här under, jag publicerar inte kontaktuppgifter.

Ta hand om er själva, och varandra!

Att välja lyckan

 

 

Vaknar upp, har nattens sömnlösa timmar kvar som ett ok i kroppen. Sätter ner fötterna på det kalla golvet och ryggar till lite, måste skaffa en matta att ha vid sängen, hatar den känslan och vill krypa ner under det varma duntäcket igen…

Går ut i köket och sätter på kaffekokaren i ren automatik, står där, väntar på att detta svarta livselixir ska fylla kannan för att sedan sprida någon typ av liv i kroppen. Tar kaffet, häller i mjölk och inväntar det där ögonblicket när man slutligen faktiskt är vaken på riktigt…

 

Så ser varje morgon, i princip, ut här hemma… Detta fylls på med de små vardagliga bestyren att klä på barn och liknande, borsta tänder, kolla twitter, läsa tidning, och så tar jag en kopp kaffe till…

 

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har en fantastisk familj, jag har goda vänner och människor jag diskuterar med, varje dag.

Men det kom inte av sig själv. Jag har vägrat att erkänna att jag är värd ett liv som är bra, lyckligt och vackert. Någonstans har jag tidigare i mitt liv försökt att straffa ut mig själv, genom att kontinuerligt upprepa att jag är värdelös, inget värd, dotter till en fasansfull man. Kan inte komma något bra ur det, kan inte bli något bra av det. För evigt hans dotter. Förevigt dömd till att misslyckas och må dåligt. Tänkt att jag någongång troligtvis kommer hamna i samma fotspår, livrädd för att tappa kontrollen och göra just det. Kämpandes med näbbar och klor för att inte hamna just där. Och i rädsla för just det, säkert verkar både stel, kall, frånvarande och känslokall.

Vi kommer alla till ett vägskäl…

Jag hittade ingen väg jag kunde ta, ingen som kändes rätt. Så jag försöker, min egen självkänsla till trots, kämpa på. Gör min egen väg. Den som är rätt för mig. Som gör mig till en helare och starkare människa.

 

Så jag väljer kärleken, den till mina medmänniskor, den till er alla. Jag väljer att titta på det fina, och försöker kämpa mot det onda… Det finns trots allt mer fint än fult i denna värld och ibland måste man ställa om fokus.

 

Jag tror det finns magi i våra ord, en magi i våra handlingar. En enkel matematik som på sätt och vis kan förändra vårt liv.

Leende, medkänsla och genuint intresse.

Jag tror på att dels får du dina medmänniskor att må bättre, dels mår du själv bättre och det är svårt att neka ett leende.

Jag är ärrad, skadad, vingbruten. Stolt, kärleksfull och givmild. Och jag ler. För jag är faktiskt lycklig.

 

 

Jag hoppas att ni inte glömmer:

 

Ta hand om er själva, och varandra. Njut av livet och nära och kära. Le mot en främling! #bradag

Bra dagar…

Bra dagar, när inget kan stoppa dig, när du tycker att solen lyser trots att himlen är alldeles svart och regndropparna hänger i luften… såna finns!

När du känner dig stark och lycklig, livet leker, att det kvittar att ryggen smärtar och doktorn säger att man nu också fått lunginflammation… såna dagar finns!

Att livet är vackert i sin trasighet, att styrkan finns i det svaga, att människor är vackra trots sina ärr.

 

För så är det.

Vi har alla våra historier, alla våra problem och alla har vi någonting som stressar oss. Som driver oss. Som för oss framåt. I strävan efter att uppnå vad det än är vi månde önska. En ny sommarstuga, mat för dagen, ett mer harmoniskt liv.

Det är ändå samma arbete vi gör. Vi siktar in oss och kör på. Timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år… tills dess att vi når vår önskan. Vid varje hinder reser man sig, borstar av sig, och fortsätter igen.

Så många letar efter det vinnande konceptet efter evig lycka och ett helare, roligare, rikare, liv. Men det finns inga genvägar. Det är egentligen ganska enkelt…

Du kör bara på. Tills svetten lackar, ögonen blöder och orken tar slut och så börjar man om igen.

Ja, det vinnande konceptet efter framgång är envishet.

Ge aldrig upp!

Kanske känner du dig inte alltid så stark, men ta då ett djupt andetag och bestäm dig för att du är det!

Kanske känner du dig inte värdig, men ta då ett djupt andetag och bestäm dig för att du är det!

Beslutet att inte tillåta det förflutna, eller din självkänsla, stoppa dig i din strävan kommer från dig. Det är ingen känsla, åtminstone inte till en början, utan bara ett beslut om att de dagar du inte orkar och allt känns kasst så ger du ändå inte upp. och så försvinner den dagen, nästa kan vara hur jäkla underbar som helst!

 

Ta hand om er själva, och varandra!

 

%d bloggare gillar detta: