Jag står utanför bilen och tittar ner i marken. Har syrrans lila gummistövlar på mig, de är för stora men jag fick låna dem av henne när vi flydde. Som jag hade längtat tills det var min tur att ärva dem…
Jag tittar mot hotellet, det är Scandic Hotel i Malmö. Inget lyxigt på något vis, men det var säkert och vi var säkra nu… För detta var sista gången vi skulle behöva fly, det visste jag. Nu skulle allt bli bra. Jag längtade in, in till friheten därinne, till det där glada man ser ibland hos vissa familjer.
Bilen var full med plastkassar där vi krafsat ner en massa saker(just nu kan jag inte komma ihåg vad) så att vi skulle klara oss några dagar. Det var ju inte första gången vi flydde, vi började säkert bli rätt duktiga på det nu, men nu var det sista gången.
Jag kan egentligen bara komma ihåg brottstycken av vad som hände den dagen och endel av det kommer jag att lämna onämnda. En del har min syster berättat för mig senare. Inte för att jag var för liten för att komma ihåg, men för att min hjärna bestämt sig för att blockera ut vissa saker…
Det hade i alla fall varit tufft att komma hemifrån. Pappa hade ju bilnycklarna brevid sig i sängen. Som jag kommer ihåg det fick mamma ta ett spjut (afrikansk konst) som vi hade hemma på väggen, för att trycka mot pappas bröst och få nycklarna. Det kan lika gärna varit så att hon bara norpade åt sig nycklarna med hjälp av spjutet… Jag vet bara att spjutet var väldigt viktigt.
Att vara på flykt var helt ok. Jag minns inte alls det som det tuffa, hopplock av saker i plastkassar till trots, det var ofta en hoppfull tid. En tid bort från det hemska och det onda, då vi efter någon dag av rädsla och ångest kunde skratta igen, och tillåta hoppet att gro.
Vi var några få dagar på hotellet innan vi åkte hem igen. Jag vet att hoppet dog den dagen. Då visste jag att vi alltid skulle åka tillbaka. Om vi åkte iväg någon mer gång vet jag faktiskt inte, det kan jag inte komma ihåg. Jag vet bara att det var sista gången, som jag ser det, som vi flydde. Om det fanns fler tillfällen, har de varit mer av ett par dagars uppehåll…
Jag är inte ute efter att någon tycker synd om mig, eller oss. Men jag vet att just nu, när du läser det här, finns det ett barn på flykt. Ett barn vars hopp kanske dör ut så sakteliga.
Om jag alltid försöker se det värsta tänkbara scenariot, är det det för att aldrig behöva hoppas för mycket, hellre då att jag blir glad om det blir en bra utgång. Så kommer jag nog alltid att vara.
Ta hand om er själva och varandra.
Pernilla
Pernilla! Vad skall man säga! Det du skriver går rätt in i hjärtat! Många är historierna runt de jag jobbar med. Du är en av dem! En av de historier man önskar inte skulle vara sann och ALDRIG ha drabbat ett oskyldigt barn! Aldrig några grusade förhoppningar och löften! Kram igen!
Ja, det finns många människoöden, många som förklarar varför det inte alltid är så lätt. Är glad att det finns de som du, som ser skönheten, och jagar bort det mörka.