Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Maskrosbarn’ Category

Så har jag nu slutligen kommit till ett beslut.
Jag kan inte ha tre bloggar längre. Det blir för splittrat, slutade med att jag inte skev någonstans!

Så denna slås ihop med den som handlar om mitt liv. Du hittar mina maskrosbarnsinlägg under fliken ”maskrosbarn” på denna blogg , när jag importerat det som finns.

Min fotoblogg hittar du här

Ta hand om er!

Annonser

Read Full Post »

Det börjar närma sig

Det är inte långt kvar nu.

Julen knackar snart på dörren och jullovet närmar sig för alla barn runt om i Sverige. Det ska vara en tid av skratt, glädje och förväntan. En tid för familj att umgås och ögon att tindra av lycka. En tid i pulkabackar och skidspår, jakten på roliga presenter och firande.

Men för ca 25 procent av alla Sveriges barn öppnar sig avgrunden till helvetet i full styrka. För dessa barn stängs dörren bakom dem från dagar av en någorlunda stabil tillvaro i skolan till en tid av ångest, skuldkänslor, rädsla och ibland ren terror.

Jag känner fortfarande samma panik komma sakteliga i kroppen. Detta trots all tid som passerat sedan ett av dessa barn var jag.

Jag pyntar och fejar, fyller kylskåpet och bakar, köper julklappar och spelar julmusik. Jag gör allt som tänkas kan för att på något vis tysta rösterna och rädslorna från gångna julars ångest.

Och jag lyckas väl, lite bättre för varje år. Lite lättare, lite gladare och lite långsamt tar glädjen över.

För mig.

Men när jag betänker hur det är för alla dessa barn som går hem till en, eller flera, föräldrar med ett missbruk, då mår jag riktigt illa.

Då vill jag skrika och slå omkring mig, och få alla att förstå. Få allt att sluta, få alla dessa barn att få en fin jul. Få dessa barns helvete att sluta och få höra deras skratt.

Jag känner mig maktlös. Tårarna rinner ner för kinderna och jag inser att jag inte gör någon skillnad. Barnen har sitt helvete ändå.

Jag skrev ett blogginlägg tidigare som jag vill att ni ska läsa. https://maskrosungen.wordpress.com/2011/09/19/nu-ar-det-jul-igen%e2%80%a6/

Just nu, idag, ber jag till alla gudar i universum. Idag ber jag att mirakel ska hända, och att alla barn ska få en fridfull jul. Jag hoppas att ni ber med mig.

Ta hand om er själva, och varandra!

20111215-130329.jpg

Read Full Post »

Att välja lyckan

 

 

Vaknar upp, har nattens sömnlösa timmar kvar som ett ok i kroppen. Sätter ner fötterna på det kalla golvet och ryggar till lite, måste skaffa en matta att ha vid sängen, hatar den känslan och vill krypa ner under det varma duntäcket igen…

Går ut i köket och sätter på kaffekokaren i ren automatik, står där, väntar på att detta svarta livselixir ska fylla kannan för att sedan sprida någon typ av liv i kroppen. Tar kaffet, häller i mjölk och inväntar det där ögonblicket när man slutligen faktiskt är vaken på riktigt…

 

Så ser varje morgon, i princip, ut här hemma… Detta fylls på med de små vardagliga bestyren att klä på barn och liknande, borsta tänder, kolla twitter, läsa tidning, och så tar jag en kopp kaffe till…

 

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har en fantastisk familj, jag har goda vänner och människor jag diskuterar med, varje dag.

Men det kom inte av sig själv. Jag har vägrat att erkänna att jag är värd ett liv som är bra, lyckligt och vackert. Någonstans har jag tidigare i mitt liv försökt att straffa ut mig själv, genom att kontinuerligt upprepa att jag är värdelös, inget värd, dotter till en fasansfull man. Kan inte komma något bra ur det, kan inte bli något bra av det. För evigt hans dotter. Förevigt dömd till att misslyckas och må dåligt. Tänkt att jag någongång troligtvis kommer hamna i samma fotspår, livrädd för att tappa kontrollen och göra just det. Kämpandes med näbbar och klor för att inte hamna just där. Och i rädsla för just det, säkert verkar både stel, kall, frånvarande och känslokall.

Vi kommer alla till ett vägskäl…

Jag hittade ingen väg jag kunde ta, ingen som kändes rätt. Så jag försöker, min egen självkänsla till trots, kämpa på. Gör min egen väg. Den som är rätt för mig. Som gör mig till en helare och starkare människa.

 

Så jag väljer kärleken, den till mina medmänniskor, den till er alla. Jag väljer att titta på det fina, och försöker kämpa mot det onda… Det finns trots allt mer fint än fult i denna värld och ibland måste man ställa om fokus.

 

Jag tror det finns magi i våra ord, en magi i våra handlingar. En enkel matematik som på sätt och vis kan förändra vårt liv.

Leende, medkänsla och genuint intresse.

Jag tror på att dels får du dina medmänniskor att må bättre, dels mår du själv bättre och det är svårt att neka ett leende.

Jag är ärrad, skadad, vingbruten. Stolt, kärleksfull och givmild. Och jag ler. För jag är faktiskt lycklig.

 

 

Jag hoppas att ni inte glömmer:

 

Ta hand om er själva, och varandra. Njut av livet och nära och kära. Le mot en främling! #bradag

Read Full Post »

Fan också!!!!

Precis då, när allting är så fint och bra och livet lekar och solen skiner, och allt, nästan allt i alla fall, är sådär perfekt… Ni vet då? Den känslan om att vara oslagbar, onåbar och helt jäkla bra.

Det är då, precis i den sekunden du tänker tanken, som hela jäkla minnesbanken brakar loss.

Så just nu är det en tuff kväll, just nu har jag ingen energi. Den kommer gå åt till att hålla mig uppe.

Vill inte att någon tycker synd om mig, detta går över, som det alltid gör. Och jag är så jäkla glad och lycklig åt så mycket. I morgon, när allt är bra igen ska jag skriva om det istället.

Nu ska jag istället kramas med mina barn.

Ta hand om er själva, och varandra ❤

Read Full Post »

Minnenas allé

Jag har haft en dipp. En dipp som ihärdigt följts med mardrömmar kantade med ångest på nätterna. Flashbacks från det förflutna, minnen som jagar mig. Det hör till. Det hör till mitt liv, är en del av mig, likaväl som mina glada skratt och tillrop som är precis lika sanna som mina mörka stunder i minnenas allé.

Just då, när jag sitter där på sängkanten, undrar jag hur jag överlevde, hur vi överlevde. Hur jag i dag kan gå upprätt och se folk i ögonen och ta plats. Jag är just då inget värt, just då när ångesten river som mest i kroppen och hjärtat slutar slå – då vill jag inte finnas mer. Vill bara att den hemska känslan och de hemska minnena ska förintas för evigt. Att ta ett andetag gör ont, tar emot i hela bröstkorgen av smärtan i själen. Den är ren, brutal och ärlig. Finns inget falskt i den. Idag vet jag hur jag ska komma över det, haft träning i det sedan jag var ett mycket litet barn och stod där under den tända lampan för att återfå mitt lugn. Då var jag sex år. Idag 37. Åren har gjort det både svårare och lättare. Svårare för mer minnen att bära, lättare för att det finns så mycket gott i mitt liv. Lättare för jag vet att det går över.

Ett andetag efter ett annat, och ångesten försvinner. Det tar bara nån minut, även om det just då känns som en ren evighet. Jag sträcker sen ut mig, lägger mig, en hand på min sambo som andas sakta och lugnt brevid mig. Känner lugnet komma över mig, som om den på något vis rent fysiskt förflyttas med hans andetag.

Det är en paradoxal tillvaro många gånger. För jag är lycklig i mitt liv som det är nu. Men på nätterna kan det jaga mig, i drömmarna har jag inget skydd. I drömmarna kan jag mycket väl fortfarande vara fyra år, eller tio och gömma mig under sängen för att gömma mig från pappa. De flesta dagar vaknar jag upp med ett leende på läpparna, och vem kan väl annat – då slipper jag mardrömmarnas land. Då ser jag människor som älskar mig, och som betyder så ofantligt mycket. Då hör jag fåglarna kvittra, och känner solens strålar värma min kropp. Eller som idag, det fina regnet som stilla fallit från himlen. Så renande, så återupplivande.

Jag finns. Här och nu. Jag återtar rätten till mitt liv, min egen lycka. Ska fortsätta göra det, varje dag – till dess att jag tar mitt sista andetag.

Ta hand om er själva, och varandra!

Read Full Post »

Öppet brev till alla Sveriges politiker

Jag har insett att vi inte är en särskilt spännande grupp vi maskrosbarn. När jag googlar efter information på nätet hittar jag sällan bra källor eller forskning. Jag hittar i och för sig  bloggar. Många bloggar skrivna av oss maskrosbarn, till andra i samma situation. Och så hittar jag ju naturligtvis http://www.maskrosbarn.org som är en fantastisk organisation.

Men jag undrar, Sveriges politiker, vad ni tänker om ämnet som drabbar 20 procent av befolkningen. Jag undrar: var står ni? När ska ni börja förändra för de barn som lever i en missbruksfamilj? När ska ni börja ta ansvar för missbruksvården i landet – som ju har en direkt koppling till alla maskrosbarn, en symbios som jag lever i  med många andra som haft liknande uppväxt.

När ska ni börja förändra något, så att inte samhället fortsätter spotta ur sig maskrosbarn som oss med våra tankar och problem ?

Det går inte en vecka när jag inte tänker på , eller måste hantera följderna av min uppväxt. Men det fixar jag. För jag är 37 år! Jag är inte 5 år längre. Jag känner mig inte ensammast i världen längre och lever inte i tron om att mina föräldrar är den enda i världen som super och/eller slår mig! Jag är inte längre tolv år och ser döden som enda utvägen. Jag är inte heller tio och gömmer mig i biblioteket för att få en lugn stund i tillvaron bort från allt jäkla kaos! Jag är inte heller 13 år och slår ner kompisarna på skolgården för att jag inte kan hantera mina känslor. Jag är inte heller 16 och hamnar i ett dysfunktionellt parförhållande för att det är det enda jag känner till.

Jag har förstått, och tagit till mig, att det inte var mitt fel, och att jag inte var ansvarig för allt som hände. Men jag lever likväl med sviterna. Jag har  återkommande flashbacks.Jag kommer inte helt tillrätta med  mina nedvärderande tankar om mig själv. Och jag har fortfarande en känsla av att det jag säger inte kan betyder något.

Vet ni. Jag sätter punkt för det där nu. Ni är lika delaktiga i detta. Ni har en möjlighet att påverka, att underlätta och att förändra för dem barn som växer upp så idag, för dem som skall vara vår gyllene framtid, för de barn  som ska ha ett hopp om en bättre värld och om att kunna leva ut sin fulla potential.

Det är för lätt att smita undan. För lätt, för vi syns ju inte. Vill ju inte bli sedda, och ni vill ju inte se oss heller för den delen. Ni vill kanske inte se en fyraåring sätta en kanyl i sin mammas arm för att ge henne ”medicinen” hon behöver för att må bra. Ni vill kanske inte se dotterns klasskamrat som skriker och slåss och är ”jobbig” men som har en hemsk historia att berätta om sitt liv. Ni kanske väljer att tro på att killen på 7 år verkligen ramlade på cykeln, det var kanske inte alls så att han blev slagen med ett järnspett av sin pappa. Ni väljer kanske att inte veta eller tro på, att barn som växer upp i missbruksfamiljer oftare blir sexuellt utnyttjade. Ni väljer kanske att inte se att barn väljer att begå självmord för att de inte orkar mer. Om ni säger att ni vet, att ni ser … då känner ni inte efter tillräckligt mycket!

Jag kan inte förstå att man väljer en så långsam fart framåt. Jag kan inte förstå varför det inte verkar vara någon som blir riktigt förfärad och förbannad  av att så många barn far illa.

Om jag låter arg? Jag är arg. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och fylld med en känsla av vanmakt – en vanmakt som har sitt ursprung i att jag inte kan få er att förstå…

När ska ni vakna?

Ta hand om er själva, och varandra!

Read Full Post »

Vilken fruktansvärd dag!

Jag har gått med i något som kallas för ”Fotosöndag”, http://fotosondag.se/ , där det kommer ut ett nytt tema att spåna i varje tisdag. Bilden ska sen publiceras under söndagen. ( All information står på deras hemsida)

Temat denna vecka, som då var ”min” första gång, var ”smal”… Jag ville få den representerad genom det smala tänkandet. I form av en nynazist i motljus… Fast killen på bilden skulle varit David, min svåger, som är allt annat än det. Ville på så vis få symboliserat både rasismens smala tänk, men även vårt eget, som har så lätt att döma så fort. Fast detta kom jag på först igår. Tiden gick mig om bet och det blev en omöjlighet att genomföra.

Det är då jag rasar. Så lätt rubbas jag. Tycker då att jag är katastrofdålig, och ett mantra rabblas om och om inuti mig om hur värdelös och dålig jag är. Hur folk kommer att skratta åt mig. Och hur skulle jag bara kunna tro att jag skulle kunna vara delaktig i något så fint som detta.

Orden är inte andras, naturligtvis, alla som är med i Fotosöndag verkar vara fantastiska och underbara människor. De är ett eko från det förflutna. Ett förflutet som lyser som en tunn röd tråd i mitt liv, och hindrar mig att våga göra det jag vill, och längtar efter. Hindrar mig i min vilja att leva.

Orden är min pappas. Som implanterats i mig så att jag tror på dem, och som sitter så djupt att minsta sak kan frigöra dem.

Inte mer. Det räcker nu. Jag tänker göra vad jag vill, och älska att göra vad jag vill, oavsett vad min egna nedvärderande tankar säger mig. Jag ska helt enkelt våga.

Bilden som jag väl delade, är inte den allra bästa, och kanske inte på något vis så kreativ eller fotografiskt bra. Men det är den viktigaste. För hade jag inte gjort det, hade jag lyssnat på rösterna från det förflutna, och låtit honom vinna över mig.

Det är över nu pappa, jag vinner!

Ta hand om er själva, och varandra!!!

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: