Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

 

 

 

Jag lämnade barnen på dagis i morse, och gick ner till stan för att inhandla en julklapp i en leksaksaffär nere vid stationen. Lite innan denna affär ligger ett systembolag. Klockan var kvart i tio på morgonen. Måndagen i julveckan. Jag tänkte inte riktigt att synen jag ser känns rätt.

 

Kön ringlade längst gatan utanför.  Gamla och unga. Stressade. Tittandes på sina klockor i en gemensam undran : Öppnar de inte snart?

 

Jag är inte nykterist. Jag bryr mig kanske inte direkt om ifall du tar en öl eller ett glas vin till maten heller. Ta en snaps med om du vill och kan.

Men denna hysteri? som om alkoholen är den viktigaste ingrediensen till en bra jul?

Att vi här i landet lagom verkar anse att detta inte gäller under julen. Det är sorgligt.

Jag dömer inte alls dig som väljer att nyttja alkohol, om du så att säga gör detta i lagom dos.

 

Jag väljer att uttrycka mig i följande inlägg istället och hoppas att ni åtminstone tänker er för denna jul om den tillbringas i barns sällskap.

 

På väg från leksaksaffären igen, gick jag över torget. Det är då, där bland alla som står och inhandlar julblommor och frukt, som alla minnen ramlar över mig. det är här min hjärna väljer att få ångestattack. Jag kallsvettas, hjärtat bankar obönhörligt, luften blir tung och svår att andas. Flashbacks… Dessa jävla känslor kring jul.

 

Står utanför systemet med pappa. Han luktar öl, han känns lite skakig och han har svårt att stå stilla. ”öppnar de inte snart?” frågar han och tittar på klockan. Lönen har precis kommit. Det är snart jul. Det finns inga julklappar under granen ännu. Men det viktigaste först. Man måste ju få ta en snaps till maten. Och en julgrogg. Klart man måste ha en julgrogg.

När vi går därifrån känns klirrandet av flaskorna som knivhugg i hjärtat och stegen känns tyngre och tyngre att gå.

Att tomten inte finns har vi vetat länge. För annars är tomten en full elak gubbe som stinker sprit och raglar rundor och är arg. Och så är inte tomten i sagorna. Men sagornas värld är sedan länge avskrivna i vilket fall som helst. Kvar finns sorgen i hjärtat och insikten att detta året kommer bli ett liknande helvete. Det gäller att förbereda sig inför stormen som kommer.

Så man stänger sig. In i den där vrån där nästan, tyvärr bara nästan, inget når en.

Kalle Anka på tv, starkglöggen sedan länge intagen. Fast det räckte visst inte så man fick hälla lite extra sprit i muggen. Det är ju trots allt jul. Pappa sitter i fåtöljen med ena armen bakom huvudet, ögonen glänser av spriten och kinderna blossar rött. Nu gäller det att vara snäll. Nu ska vi vara tysta.

Det finns julklappar under granen, ganska många ändå. Inte för att det egentligen betyder något. Det man önskat finns där inte. En nykter pappa och mamma. Det hoppet dog för länge sedan. Men varje år var önskan densamma. Ändrade sig lite från att vara helt nyktra föräldrar till att så småningom bli en önskan om inte alltför mycket blodvite, inte alltför mycket fylla, och en januari som inte blev alltför tuff.

En lång rad år av besvikna jular.

Julbord. En snaps får man ha! Det är ju ändå jul! Att en snaps snabbt blir två, tre, fyra, fem och sex, tänks det inte på. Och vad då? Det är ju ändå jul!

Lite öl till maten, och nåt glas vin. Lite drink efteråt, det är ju ändå jul!

Och lite vodka i kaffet, det är ju ändå jul!

 

Och snart har det glittriga, vackra och trevliga man så innerligt önskat sig att få, förvandlats till helvetet. Fulla, raglande, arga.

Nu öppnar vi julklappar.

 

Vet inte om ni kan förstå. Men för mig är julen barnens, inte nubbarnas.

 

Så tänk efter. Är den där nubben verkligen viktig?

 

Annonser

Read Full Post »

I rarely write any blogposts in english, in fact this might be my first and perhaps only time ever.

I write it in english so that my friends that doesn´t speak swedish will also be able to read this post. I hope that you all will excuse any vocabulary or grammatical errors I make.

 

A great visionary has passed.

Steve Jobs, at the age of 56. He left a family behind. Four kids, just like me, and a wife.

A visionary, always atleast ten steps ahead of his time, always knowing what we all wanted even before we did ourselves…

But I’m not going to talk about the Macs, iPads, iPhones etc… But a pharse that has stuck to my mind.

 

Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life

 

Steve Jobs were so right. And perhaps these words are the greatest legacy  to leave behind?

 

Listen to the words, feel them run thru your veins, and slowly ask yourself :

 

Am I living someone else’s life?

I will do so today.

I might not come up with any answers, nor a direct plan. But I will surely do my very best to be all that I was meant to be.

 

Take care of yourselves, and eachother

 

 

 

 

Read Full Post »

Jag har kommit till en punkt i livet, där min vardag fungerar bra, där jag är lycklig och klarar motgångar.

Jag vet också att det finns många idag, som lever som jag gjorde som barn. I ett hem med hot och våld och missbruk. Som tvingas till att bli vuxna alldeles för fort.

Jag tänker nu börja föreläsa.

Det jag kan erbjuda är min livserfarenhet, min historia, mina upplevelser. Lite av dem kan ni läsa om här i denna blogg men mycket finns som inte är skrivet här.

Min önskan är att inspirera. För även om livet är ett helvete, kan man resa sig och gå stolt och rakryggad och lycklig!

Jag är ett bevis på detta.

Men jag vill också belysa den problematik som finns, i skola, inom kommuner, inom arbetsplatser.

Detta kan faktiskt vara intressant även om man inte arbetar med barn i missbruksmiljö och oavsett vilken typ av arbetsplats man befinner sig på.

Är ni intresserade, läs gärna lite här, och kontakta mig senare. Ni kan skriva en rad i kommentarsfältet här under, jag publicerar inte kontaktuppgifter.

Ta hand om er själva, och varandra!

Read Full Post »

Bra dagar…

Bra dagar, när inget kan stoppa dig, när du tycker att solen lyser trots att himlen är alldeles svart och regndropparna hänger i luften… såna finns!

När du känner dig stark och lycklig, livet leker, att det kvittar att ryggen smärtar och doktorn säger att man nu också fått lunginflammation… såna dagar finns!

Att livet är vackert i sin trasighet, att styrkan finns i det svaga, att människor är vackra trots sina ärr.

 

För så är det.

Vi har alla våra historier, alla våra problem och alla har vi någonting som stressar oss. Som driver oss. Som för oss framåt. I strävan efter att uppnå vad det än är vi månde önska. En ny sommarstuga, mat för dagen, ett mer harmoniskt liv.

Det är ändå samma arbete vi gör. Vi siktar in oss och kör på. Timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år… tills dess att vi når vår önskan. Vid varje hinder reser man sig, borstar av sig, och fortsätter igen.

Så många letar efter det vinnande konceptet efter evig lycka och ett helare, roligare, rikare, liv. Men det finns inga genvägar. Det är egentligen ganska enkelt…

Du kör bara på. Tills svetten lackar, ögonen blöder och orken tar slut och så börjar man om igen.

Ja, det vinnande konceptet efter framgång är envishet.

Ge aldrig upp!

Kanske känner du dig inte alltid så stark, men ta då ett djupt andetag och bestäm dig för att du är det!

Kanske känner du dig inte värdig, men ta då ett djupt andetag och bestäm dig för att du är det!

Beslutet att inte tillåta det förflutna, eller din självkänsla, stoppa dig i din strävan kommer från dig. Det är ingen känsla, åtminstone inte till en början, utan bara ett beslut om att de dagar du inte orkar och allt känns kasst så ger du ändå inte upp. och så försvinner den dagen, nästa kan vara hur jäkla underbar som helst!

 

Ta hand om er själva, och varandra!

 

Read Full Post »

Illusioner…

 

Jag skrev ett jättelångt inlägg, riktigt bra skrivet dessutom… om världens illusioner, om att vi alla är illusionister ibland. Det var riktigt bra. När jag sen publicerade det, försvann all text 😉

Så jag väljer att inte ens försöka kopiera det jag skrev, och dels finns det säkerligen en anledning till varför det försvann…

Men vill dock säga en sak, vi är alla illusionister, vi döljer ibland vårt humör, våra tankar, våra känslor. Ibland för att skona andra, ibland för att överleva själva. Någonstans skulle inte världen fungera utan dessa illusioner. Vi är beroende av dem, för allas våran skull, för att få dagarna drägliga.

Med det menar jag inte alltid och i en förljugen värld, men för att undvika såra, göra illa etc.

sen e det kanske inte jättekul för dagisbarn med en dagisfröken som gråter hela tiden tex…

Men vi kanske ska vara varsamma med vissa saker. Vi ska inte överdriva och försöka sträva efter en utsida av perfektion på bekostnad av annat. Det är ok att säga att man mår skit ibland, det är ok att säga att just idag är jag en rätt dålig mamma, fru, kock, syster, bror etc…

För vet ni, det fullkomligt perfekta- det skrämmer mig.

 

Ta hand om er själva, och varandra!

Read Full Post »

Som maskrosbarn finns det en del dysfunktioner man anskaffar  över sina barndomsår. De är alldeles säkert inte samma för alla, då alla maskrosbarn inte växte upp i samma familj, men de är över lag lika i sin dysfunktion. Ibland, när man är äldre, kan man dra nytta av sina färdigheter. Det är ju kanske inte det bästa, men man gör det ändå, ibland utan att veta det förrän efteråt.

Ett är att alltid låtsas att allt är bra, och livet underbart. Det kan komma till pass i situationer då man faktiskt inte bör låta andra påverkas av ens dåliga humör, alternativt dåliga mående. För mig har också detta varit det som är tuffast att bryta som vuxen. För det är inte alltid bra.

Idag kan jag faktiskt visa att jag är på dåligt humör, ledsen, eller mår dåligt. och det är faktiskt ett bevis, enligt mig iaf, att jag mår bättre! För man ska ju kunna visa det för den, eller dem, som betyder något i ens liv.

Men det passar sig faktiskt inte alltid, som i ett nära patientarbete tex. Nu är det ju inte så att jag går runt och fejkar mitt positiva jag på jobbet, för jag är oftast både glad och positiv, och jag älskar mitt jobb! Men jag kan dra nytta av det i mitt arbete när det behövs…

Det låter kanske oskyldigt, men det är det egentligen inte, det är förrädiskt. När man är barn är det extra farligt, för du får inte visa sorg, glädje, att du är sårad, rädd eller vilse. Och du är ju alla de sakerna. Inte alla, alltid. Men ibland. Fast du har inte verktygen för att visa det, eller så är du för rädd för att göra det.

Det är säkert så att de flesta har detta i större eller mindre grad i sig, missförstå mig inte. Men maskrosbarn är experter på just detta. För utan det faller världen. För du (jag) har som barn byggt upp en fasad inför andra, för du skäms, du är rädd och du skyddar dig själv och din familj – hur dysfunktionell din familj än må vara.

Idag kan jag ändå se livet så, att jag är den jag är tack vare det som hänt mig i mitt liv, och jag är faktiskt ok med vem jag är. Jag är idag lycklig. Jag har det faktiskt bra. Långt bort från det dysfunktionella som jag inte tänker låta få fäste på mig igen.

Livet som maskrosbarn, just när man är barn, är långt ifrån lätt. Det finns så många delar som du önskar du fått vara med om, som aldrig händer. Drömmar du har som ständigt krossas. Löften givna dig som du till slut vet är tomma löften. Till slut är det lätt att förlora hoppet, motivationen och glädjen till livet och saker som händer i livet. Och kanske har du fått höra, för att toppa detta, att du inte betyder något. Inte är värd något.

Och ändå överlever du.

Det är väl därför vi kallas för just maskrosbarn…  och maskrosor är faktiskt rätt vackra, om man tänker efter…

Read Full Post »

Ny bloggsida

Så, nu har jag äntligen gjort slag i saken. Jag öppnar nu en ny sida, och här kommer jag enbart att skriva om maskrosbarn. Mina upplevelser och även om den politik som finns kring oss, och hur man står ut.

Det blir inte bättre, om vi inte gör något!

Kommer lägga in mina inlägg från min andra blogg (http://www.pytternasmamma.wordpress.com) som handlar om just detta, men som platsar bättre här.

Ta hand om er själva, och varandra!

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: