Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Illusioner…

 

Jag skrev ett jättelångt inlägg, riktigt bra skrivet dessutom… om världens illusioner, om att vi alla är illusionister ibland. Det var riktigt bra. När jag sen publicerade det, försvann all text 😉

Så jag väljer att inte ens försöka kopiera det jag skrev, och dels finns det säkerligen en anledning till varför det försvann…

Men vill dock säga en sak, vi är alla illusionister, vi döljer ibland vårt humör, våra tankar, våra känslor. Ibland för att skona andra, ibland för att överleva själva. Någonstans skulle inte världen fungera utan dessa illusioner. Vi är beroende av dem, för allas våran skull, för att få dagarna drägliga.

Med det menar jag inte alltid och i en förljugen värld, men för att undvika såra, göra illa etc.

sen e det kanske inte jättekul för dagisbarn med en dagisfröken som gråter hela tiden tex…

Men vi kanske ska vara varsamma med vissa saker. Vi ska inte överdriva och försöka sträva efter en utsida av perfektion på bekostnad av annat. Det är ok att säga att man mår skit ibland, det är ok att säga att just idag är jag en rätt dålig mamma, fru, kock, syster, bror etc…

För vet ni, det fullkomligt perfekta- det skrämmer mig.

 

Ta hand om er själva, och varandra!

Fan också!!!!

Precis då, när allting är så fint och bra och livet lekar och solen skiner, och allt, nästan allt i alla fall, är sådär perfekt… Ni vet då? Den känslan om att vara oslagbar, onåbar och helt jäkla bra.

Det är då, precis i den sekunden du tänker tanken, som hela jäkla minnesbanken brakar loss.

Så just nu är det en tuff kväll, just nu har jag ingen energi. Den kommer gå åt till att hålla mig uppe.

Vill inte att någon tycker synd om mig, detta går över, som det alltid gör. Och jag är så jäkla glad och lycklig åt så mycket. I morgon, när allt är bra igen ska jag skriva om det istället.

Nu ska jag istället kramas med mina barn.

Ta hand om er själva, och varandra ❤

Minnenas allé

Jag har haft en dipp. En dipp som ihärdigt följts med mardrömmar kantade med ångest på nätterna. Flashbacks från det förflutna, minnen som jagar mig. Det hör till. Det hör till mitt liv, är en del av mig, likaväl som mina glada skratt och tillrop som är precis lika sanna som mina mörka stunder i minnenas allé.

Just då, när jag sitter där på sängkanten, undrar jag hur jag överlevde, hur vi överlevde. Hur jag i dag kan gå upprätt och se folk i ögonen och ta plats. Jag är just då inget värt, just då när ångesten river som mest i kroppen och hjärtat slutar slå – då vill jag inte finnas mer. Vill bara att den hemska känslan och de hemska minnena ska förintas för evigt. Att ta ett andetag gör ont, tar emot i hela bröstkorgen av smärtan i själen. Den är ren, brutal och ärlig. Finns inget falskt i den. Idag vet jag hur jag ska komma över det, haft träning i det sedan jag var ett mycket litet barn och stod där under den tända lampan för att återfå mitt lugn. Då var jag sex år. Idag 37. Åren har gjort det både svårare och lättare. Svårare för mer minnen att bära, lättare för att det finns så mycket gott i mitt liv. Lättare för jag vet att det går över.

Ett andetag efter ett annat, och ångesten försvinner. Det tar bara nån minut, även om det just då känns som en ren evighet. Jag sträcker sen ut mig, lägger mig, en hand på min sambo som andas sakta och lugnt brevid mig. Känner lugnet komma över mig, som om den på något vis rent fysiskt förflyttas med hans andetag.

Det är en paradoxal tillvaro många gånger. För jag är lycklig i mitt liv som det är nu. Men på nätterna kan det jaga mig, i drömmarna har jag inget skydd. I drömmarna kan jag mycket väl fortfarande vara fyra år, eller tio och gömma mig under sängen för att gömma mig från pappa. De flesta dagar vaknar jag upp med ett leende på läpparna, och vem kan väl annat – då slipper jag mardrömmarnas land. Då ser jag människor som älskar mig, och som betyder så ofantligt mycket. Då hör jag fåglarna kvittra, och känner solens strålar värma min kropp. Eller som idag, det fina regnet som stilla fallit från himlen. Så renande, så återupplivande.

Jag finns. Här och nu. Jag återtar rätten till mitt liv, min egen lycka. Ska fortsätta göra det, varje dag – till dess att jag tar mitt sista andetag.

Ta hand om er själva, och varandra!

Öppet brev till alla Sveriges politiker

Jag har insett att vi inte är en särskilt spännande grupp vi maskrosbarn. När jag googlar efter information på nätet hittar jag sällan bra källor eller forskning. Jag hittar i och för sig  bloggar. Många bloggar skrivna av oss maskrosbarn, till andra i samma situation. Och så hittar jag ju naturligtvis http://www.maskrosbarn.org som är en fantastisk organisation.

Men jag undrar, Sveriges politiker, vad ni tänker om ämnet som drabbar 20 procent av befolkningen. Jag undrar: var står ni? När ska ni börja förändra för de barn som lever i en missbruksfamilj? När ska ni börja ta ansvar för missbruksvården i landet – som ju har en direkt koppling till alla maskrosbarn, en symbios som jag lever i  med många andra som haft liknande uppväxt.

När ska ni börja förändra något, så att inte samhället fortsätter spotta ur sig maskrosbarn som oss med våra tankar och problem ?

Det går inte en vecka när jag inte tänker på , eller måste hantera följderna av min uppväxt. Men det fixar jag. För jag är 37 år! Jag är inte 5 år längre. Jag känner mig inte ensammast i världen längre och lever inte i tron om att mina föräldrar är den enda i världen som super och/eller slår mig! Jag är inte längre tolv år och ser döden som enda utvägen. Jag är inte heller tio och gömmer mig i biblioteket för att få en lugn stund i tillvaron bort från allt jäkla kaos! Jag är inte heller 13 år och slår ner kompisarna på skolgården för att jag inte kan hantera mina känslor. Jag är inte heller 16 och hamnar i ett dysfunktionellt parförhållande för att det är det enda jag känner till.

Jag har förstått, och tagit till mig, att det inte var mitt fel, och att jag inte var ansvarig för allt som hände. Men jag lever likväl med sviterna. Jag har  återkommande flashbacks.Jag kommer inte helt tillrätta med  mina nedvärderande tankar om mig själv. Och jag har fortfarande en känsla av att det jag säger inte kan betyder något.

Vet ni. Jag sätter punkt för det där nu. Ni är lika delaktiga i detta. Ni har en möjlighet att påverka, att underlätta och att förändra för dem barn som växer upp så idag, för dem som skall vara vår gyllene framtid, för de barn  som ska ha ett hopp om en bättre värld och om att kunna leva ut sin fulla potential.

Det är för lätt att smita undan. För lätt, för vi syns ju inte. Vill ju inte bli sedda, och ni vill ju inte se oss heller för den delen. Ni vill kanske inte se en fyraåring sätta en kanyl i sin mammas arm för att ge henne ”medicinen” hon behöver för att må bra. Ni vill kanske inte se dotterns klasskamrat som skriker och slåss och är ”jobbig” men som har en hemsk historia att berätta om sitt liv. Ni kanske väljer att tro på att killen på 7 år verkligen ramlade på cykeln, det var kanske inte alls så att han blev slagen med ett järnspett av sin pappa. Ni väljer kanske att inte veta eller tro på, att barn som växer upp i missbruksfamiljer oftare blir sexuellt utnyttjade. Ni väljer kanske att inte se att barn väljer att begå självmord för att de inte orkar mer. Om ni säger att ni vet, att ni ser … då känner ni inte efter tillräckligt mycket!

Jag kan inte förstå att man väljer en så långsam fart framåt. Jag kan inte förstå varför det inte verkar vara någon som blir riktigt förfärad och förbannad  av att så många barn far illa.

Om jag låter arg? Jag är arg. Jag är arg och ledsen, förtvivlad och fylld med en känsla av vanmakt – en vanmakt som har sitt ursprung i att jag inte kan få er att förstå…

När ska ni vakna?

Ta hand om er själva, och varandra!

Vilken fruktansvärd dag!

Jag har gått med i något som kallas för ”Fotosöndag”, http://fotosondag.se/ , där det kommer ut ett nytt tema att spåna i varje tisdag. Bilden ska sen publiceras under söndagen. ( All information står på deras hemsida)

Temat denna vecka, som då var ”min” första gång, var ”smal”… Jag ville få den representerad genom det smala tänkandet. I form av en nynazist i motljus… Fast killen på bilden skulle varit David, min svåger, som är allt annat än det. Ville på så vis få symboliserat både rasismens smala tänk, men även vårt eget, som har så lätt att döma så fort. Fast detta kom jag på först igår. Tiden gick mig om bet och det blev en omöjlighet att genomföra.

Det är då jag rasar. Så lätt rubbas jag. Tycker då att jag är katastrofdålig, och ett mantra rabblas om och om inuti mig om hur värdelös och dålig jag är. Hur folk kommer att skratta åt mig. Och hur skulle jag bara kunna tro att jag skulle kunna vara delaktig i något så fint som detta.

Orden är inte andras, naturligtvis, alla som är med i Fotosöndag verkar vara fantastiska och underbara människor. De är ett eko från det förflutna. Ett förflutet som lyser som en tunn röd tråd i mitt liv, och hindrar mig att våga göra det jag vill, och längtar efter. Hindrar mig i min vilja att leva.

Orden är min pappas. Som implanterats i mig så att jag tror på dem, och som sitter så djupt att minsta sak kan frigöra dem.

Inte mer. Det räcker nu. Jag tänker göra vad jag vill, och älska att göra vad jag vill, oavsett vad min egna nedvärderande tankar säger mig. Jag ska helt enkelt våga.

Bilden som jag väl delade, är inte den allra bästa, och kanske inte på något vis så kreativ eller fotografiskt bra. Men det är den viktigaste. För hade jag inte gjort det, hade jag lyssnat på rösterna från det förflutna, och låtit honom vinna över mig.

Det är över nu pappa, jag vinner!

Ta hand om er själva, och varandra!!!

Flashbacks

Som några av er kanske har märkt har jag inte skrivit på några dagar nu. Jag har behövt en paus, från allt egentligen, och bara få återhämta krafterna…

En veckas tid nu har jag drömt mardrömmar, det vill säga när jag väl fått sova, och haft en hel del flashbacks från förr. Då blir jag lite (en gigantisk underdrift om jag ska vara ärlig) asocial men även ganska otrevlig mot min omgivning.

Det är så några gånger per år i vanliga fall också, men kände att just nu när jag börjat skriva av mig, poppar det upp så ofantligt många minnen som varit djupt gömda.  Det är något som jag hoppas kommer försvinna vareftersom, men som jag betvivlar kommer att försvinna helt.

När allt börjar kännas bra, och livet är riktigt bra, då slår det till. Som om jag faktiskt inte ska få vara riktigt, riktigt, lycklig…

Jag har känt mig lite falsk med mitt leende när jag träffat folk på gatan, när det känts som om alla andra har varit så fantastiskt lyckliga i vårsolen. Vet ju egentligen att vi alla bär på våra ryggsäckar, och att de väger olika tungt i olika perioder i livet. Den gågna veckan har det bara känts som om det aldrig ska ta slut…

När jag vaknat på natten med hjärtat i halsgropen och minnena skrapat fram ångesten med så full kraft att det inte verkat som om jag skulle överleva natten, då hatar jag mer än någonsin. Då skulle jag kunna slå och sparka och slåss, med dem som gjort mig så illa. Fy fan för er! Fy fan för att ni fortfarande lyckas med att skada flera år efter att ni är borta. Måtte ni får lida helvetets alla kval där ni befinner er!

Ja, så. Det låter hemskt, det vet jag, men det är så jag känner.

Nu har det gått en vecka, och i natt hade jag i och för sig en gravt störd dröm som var riktigt bisarr, men inte hemsk på något vis. Inga flashbacks.

Helvetet över för denna gång. Så kan det vara, för oss som är maskrosbarn…

Ta hand om er själva, och varandra!

Omhändertagande?

Har under de senaste dagarna funderat mycket kring omhändertagande av barn som befinner sig i missbruksfamiljer. Jag har något splittrade tankar kring detta, men ska försöka att samla dem till något som kan vara läsbart…

För det första vill jag påpeka att jag anser att det viktigaste man kan göra för just oss maskrosbarn är att bli tydligare i den missbrukspolitik som bedrivs i landet. Det viktigaste är ju trots allt att man får så få missbrukare som möjligt, då det blir färre som lider runt omkring den personen.

Sen är det ju så att varje fall är unikt, och jag är inte alls säker på att ett omhändertagande alltid är bra för barnet. Men jag anser nog, trots allt, att man alltid ska anmäla om man tror att ett barn far illa på något vis. Ta inte det beslutet åt någon annan, vi är inte kapabla att göra det ens åt oss själva. Det är kanske inte så att barnet ifråga blir omhändertaget, men kan få den hjälp och stöd i sin situation. Annars blir man utlämnad till sig själv, och sin egen ångest och sina egna skuldkänslor till missbruket.

Fast detta innebär också att Socialförvaltningarna, måste bli bättre i sitt arbete.

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han kötte dock sitt arbete relativt ok. Han var också en man som gav ett ganska oförargligt och snällt intryck. Detta var ju inte fallet Hade vi mått bra av ett omhändertagande? Troligtvis, men det kan man ju aldrig veta. Jag kan inte veta om vi mått så mycket bättre, men har svårt att tänka mig att det skulle varit sämre. Och kanske, bara kanske, hade min mamma fått krafter och stöd nog att klara av att lämna honom… Det hade varit värt det.

Jag kan egentligen bara tala utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter, så för den sakens skull kan jag inte säga att så alltid är fallet.

Vi hade en man och kvinna hemma hos oss en gång från soc. Jag kommer tom ihåg vad de hette, eller mannen iaf. De hade ringt hem och bestämt tid med mamma och pappa innan, tom berättat vad det gällde. Mamma och pappa dukade fram finporslinet, kakor och bryggde kaffe. Allt var kliniskt städat innan, kliniskt bortplockat var alla synliga bevis på ett missbruk. Kyl och frys och skafferi dignade av matvaror. Allt var vackert. Fasaden redo. De kom, pratade med mamma och pappa ett tag, fikade på de goda kakorna och gick. Bakom sig lämnade de oss. Jag såg det då som det ultimata sveket. Min sista utväg var borta, död och begraven samma sekund som de lämnade lägenheten som var så ordentligt iordningställd. Där satt jag, på mitt rum, med ångesten dunkandes i min bröstkorg.

Och anmälaren fick lida konsekvenserna… Inte den dagen och inte nästa. Men när det var dags, kom den kraftfullt.

Jag har många gånger efter det funderat på om detta var som det skulle gå till. Var det de fina rutinerna som fanns, och har de idag förbättrats? För är det inte bättre än så kan ni lägga ner, då behövs inte er hjälp. Då kan ni sitta på era fina kontor och vända era papper medans ni rättfärdigar era liv med att ni gör nytta… Bitterheten är absolut självklar. Jag kan inte förmå mig att förlåta er.

Ta hand om er själva och varandra!

 

%d bloggare gillar detta: