Julmusiken strömmar ut från högtalarna, och jag springer där med mina kassar med julklappar och försöker frenetiskt hitta det perfekta till alla. Allt kring mig skriker att jag fullkomligt älskar julen, hade det inte verkat alltför idiotisk hade jag säkert haft på mig en stor tomteluva som spelade julmusik den med. Julgardinerna och adventsljusstakarna uppe innan advent, julmusik på hemma, tomtar och julgran uppe. Allt glimmar, skimrar, luktar, låter jul.
Men ångesten finns där, som en alltför påtaglig påminnelse om barndomens jular. Men jag ska inte ge upp… jag ska tvinga till mig julstämning tänker jag!!! Och känner besvikelsen när den aldrig infinner sig. En dag gör den det. Det har åtminstone börjat vända. Tack vare barnens blickar när jultomten kommer, och när de slutligen får känna på sina paket vid granens fot. Lovar mig själv att aldrig ge upp, inte för min egen skull utan mest för barnens. De ska inte behöva ha det så… aldrig!
Alla springer uppsluppna omkring, sjungandes på julsånger och pratar om vad de önskat sig i julklapp. Vad de kan tänkas få, och allt roligt de ska hitta på under jullovet… Jag sväljer tårarna bakom ett leende och stämmer in i den euforiska kören. Inom mig bultar hjärtat i takt med ångesten som redan börjat ta fäste sedan flera veckor tillbaks. Jag vill inte, vill bara att det ska vara över så att skolan börjar igen, vill stanna tiden och sätta den på fast-forward på samma gång. Jag sitter där och spelar mitt spel och inom mig skriker jag högt
-Fattar ni inte? Ser ni inte? Helvetet börjar ju nu!!! Ser ni inte att jag spelar det jävla spelet ännu en gång? Ser ni inte tårarna inom mig??
Hemma finns klapparna under granen. Spelet fortsätter hemma också, åtminstone ett tag till. Man skrattar och pratar och planerar. Och någonstans, hoppas man fortfarande på ändring men vet bättre. Under granen finns, som alltid, en stor ask med blandad choklad från pappa. Formen är alltid densamma, och framkallar ångesten igen. ( så tacksam jag är över att den verkar ha försvunnit från hyllorna idag…)
Sen börjar det…. Fyllan och slagen, de hårda elaka orden, den enorma fyllan och en pappa som sitter i sin stol med dimmiga ögon. Går fram och ler och kramar om, fjäskar och tackar och pussar. Hoppas på att lugna. Fungerar aldrig. Sen hoppas man på att han ska dricka så pass mycket att han inte kan vara vaken utan däckar bort, för att börja igen i morgon. Eller närhelst han skulle råka vakna.
Detta är min tyngsta tid, den jag har svårast att klara. Så intensiv och hemsk som barn och ska vara så lycklig och förväntansfull nu… Tänker helt enkelt fortsätta, ända tills det en dag har vänt helt. Jag är ju trots allt ganska envis…
Ta hand om er själva och varandra!!!
[…] jag vi läser hennes senaste inlägg om juletider och hur vissa familjer har det. Läs också det tidigare inlägget om juletider. Sånt man oftast inte tänker på när man stressar runt och oroar sig över petitesser och svär […]