Fånga dagen som finns idag, och dröm vackra drömmar om framtiden. Det är ju varken det ena eller det andra som blir drivkraften i livet i sig, utan kombinationen… Drömmen driver oss framåt i längtan och får oss att se positivt på framtiden. Att ta dig till just idag får dig att omfamna livet och allt dess innehåll- där trots allt det mesta är gott. Trots det kan man inte glömma det förflutna helt. Dels är det i sig en anledning till att just Du är som du är, och dels måste man våga omfamna det och analysera det för att kunna släppa iväg det där det hör hemma, i det förflutna.
Låter ju bra…. Hur gör man det då? Säkert olika för alla, skulle jag tro. För min del har det inneburit att jag var tvungen att tillåta mig själv att släppa kontrollen och våga leva. Nu menar jag naturligtvis inte som att alternativet var att dö, även om självmordstankar tidigare har haft ett inslag i mitt liv. Jag menar att inte gå genom livet som en skugga av sitt förflutna, att vägra låta det ta överhanden så att det tillåts överskugga det ljuvliga i livet. För det är lätt hänt, misstänksamheten mot människor, rädslan att bli sårad och lurad gör lätt att man slutar tillåta sig själv att våga känna. Det innebär att nära relationer till andra människor skulle vara nästintill omöjlig, och det alternativet finns inte längre för mig… För det är i den nära relationen till andra jag lärt mig att livet är vackert.
Alla möten som finns i livet, även de som är flyktiga, verkar som om de har en betydelse i livet, som om det finns en djupare mening till att just du och jag träffades. Jag tror inte på att det finns en gud, som på ett magiskt sätt viftar med ett litet tindrande trollspö så får allt en mening och ett innehåll. Men jag tror att vi på något vis ställs inför mäniskor och situationer och får möjligheten att antingen förkasta den, eller ta den till oss, och i det senare i så fall komma ut som en rikare person.. Låter kanske flummigt, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar.
Nu är det ju knappast så att jag dansar omkring på små rosa moln och tycker att livet fullkomligt och enbart vackert! Jag pratar om en balans där man bestämmer sig för att inte tillåta det negativa ta överhanden då det inskränker på livet i sig… För den sakens skull vet jag att det finns mycket som är fult och elakt i världen, och idag kanske jag ser det och tar avstånd från det fort. Tidigare i livet så var det trots allt så att jag säkerligen drogs till det dysfunktionella för att jag visste hur man hanterade det, och det var en van miljö för mig att befinna mig i. Att gå från ett liv i kaos till ett liv utan händer inte över en natt. Det tar år, där du kontinuerligt lär dig genom mötet med andra människor. För mig verkade den normala miljön verklighetsfrämmande, svår att förstå, och väldigt komplicerad.
Idag är jag istället periodvis naiv och blåögd, men hellre det!
Nu känns det som att detta blev väldigt rörigt, så jag ska försöka förenkla det…
Betänkt att du lever i ett land där det är krig, och du står ständigt på språng, ständigt redo att fly eller att slåss för att överleva. Varje stund i ditt liv vet du att faran är nära och kan slå till vilken sekund som helst, även när tillvaron är som lugnast. Sen tar du dig ifrån krigszonen. Du lämnas ensam i ett land där folk lever i fred. Du vet inte hur man gör, hur man ska reagera, hur man slutar att vara på sin vakt mot faran, och du vet absolut inte hur man stänger av rädslan. Så – NU ska du vara normal.
Det går liksom inte. Nu jämför jag inte mig själv med en flykting som tvingats se alldeles för mycket i sina liv, men grunden i situationerna är i princip lika.
När jag växte upp hade jag tusen masker jag gömde mig bakom, en för varje tänkvärd situation som skulle kunna tänkas uppstå. Idag ska jag leva utan. Det är tidvis ganska svårt, och jag ser mig därför enbart som ett maskrosbarn som väljer varje dag att leva ”nykter”.
I trängda lägen kan maskerna säkert vilja åka på igen. det kan vara komikern, den obstinata, den hjälpande, måltavlan, offret, den säkra, den osäkra, den smarta, den korkade… Valet är mitt.
Så jag väljer livet, bort med masken och ta emot. Ibland gör det ont, absolut, men smärta klarar jag ju och då kan jag åtminstone vara stolt över att jag inte tog på mig någon skyddande mask. Men oftast gör det inte ont, och den känslan verkar på något vis vara helande. Inte bara i nuet, utan även på det förgågna…
Nu ska jag omfamna livet, i form av mina trötta små barn ❤
Ta hand om er själva, och varandra!
Lämna en kommentar